Kolbjörn Guwallius @KGuw@mastodon.se

När lagen är antagen gäller det alltså att bevaka vilket utfall den nya lagstiftningen får i praktiken. Blir det en försämring, en förbättring eller ingen större skillnad? Det kommer politikerna att behöva svara på om några år.

Remissen här: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/lagradsremiss/2023/02/en-ny-lag-om-ordningsvakter/

När riksdagen omsider antar en ny lag lär lagstiftning och praxis stämma överens. Det gör att politiken på ett annat sätt kan ställas till svars för t.ex. utbildningslängd och tillståndsgivning när övergrepp begås – för det kommer ju att fortsätta hända saker. Skillnaden är att riksdagen då kommer att ha bedömt till exempel att utbildningen är lång nog.

Jag argumenterar i boken för att det därmed är svårt att utkräva politiskt ansvar när saker och ting går fel, som när ordningsvakter sätts in i pressade situationer och använder våld fastän det är olämpligt eller till och med olagligt med alla rimliga mått mätt.

Ibland går tillämpningen till och med rakt emot uttryckliga formuleringar i lagens förarbeten, som att ordningsvakter inte får användas i köpcentrum om de har mer än en ingång (se min bok för fler detaljer). Att belysa diskrepansen mellan lag och praktik var ett syfte med boken.

Ett av de största problemen med den befintliga ordningsvaktslagen är, som jag skriver i min reportagebok Ordningsvakter (2017), att den praktiska tillämpningen ligger så långt ifrån den drygt 40 år gamla lagen, som kreativt har tänjts som ett gummiband vid tillståndsprövningar.

Det betyder bland annat att utbildningstiden dubbleras från 80 till 160 timmar. Det blir fortfarande en av Sveriges kortaste yrkesutbildningar, och det till ett yrke med en unik rätt att använda våld. Samtidigt utökas användningsområdet till att omfatta vissa transporter.

Detta och en del annat har kritiserats av remissinstanser, främst människorättsorganisationer, men regeringen har inte låtit den kritiken fälla något avgörande.